mycket ska man gå igenom och det känns som att allt rasar för mig hela tiden, med jämna mellanrum, och för varje gång något rasar så tappar man hoppet lite om att det någonsin kommer bli bra, både med kärlek och vänner. vad får en att kämpa vidare när det rasar? nu är jag nästan tillbaka från ruta 1 igen, eller, jag ÄR det, kärleken har än en gång gått åt pipsvängen och jag börjar vänja mig, sorgligt nog, och tro att det inte är meningen att jag ska ha någon helt enkelt? om man ska se något positivt i sånt här, när allt faller, så är det väl att man faktiskt blir starkare och starkare för varje gång, man kommer alltid starkare ur det.
     och nu står jag här, på ruta 1 igen, växjöbo om nån vecka igen och det blir som en nystart. dock är jag inte motiverad till den men jag får ta en dag i taget, göra det som jag mår bra av, jag har liksom inget val, jag kan inte bara ligga och gråta och vara deppig, även om jag känner mig så sjukt svag ibland så måste jag liksom vara lite stark, måste välja att göra saker jag mår bra av istället för att välja att ligga med täcket över huvudet. antar att det bara kommer ta längre tid då? måste orka börja söka jobb i växjö igen, gå ut på jakt efter nya kompisar, få ett jobb och flytta till egen lägenhet. men jag vet inte när jag kommer orka. hur lång tid det kommer ta innan jag orkar.
     jag vet inte riktigt, finns det websidor eller nåt liknande där man kan finna nya vänner? har ingen koll på det där, men tänker att det hade varit en bra idé för mig att kanske bli medlem på någon sådan sida.
jag är nere på bottnen nu, dock snäppet starkare än när jag var det senast. jag har varit med om detta innan och det känns på ett sätt tryggt, förstår inte hur det kan göra det, men det blir så, eller det mer rätta ordet kanske är kontroll? att eftersom jag har varit med om detta flera gånger innan så känner jag mer kontroll över det nu än jag gjort tidigare?
     en dag i taget.
     jag kommer klara det, väl?

venne har ingen större lust å blogga nu för tiden, men visst är min nya design fin? :)
stretar på som vanligt, förvirrad av allt och alla, men allt kmr bli bra eller?

bara för att jag är så jävla svartsjuk och bara för att jag är beroende av min pojkvän och bara för att jag har tonvis av ångest och bara för att jag missköter jobbet en gnutta fast jag egentligen inte gör det för att det inte är min avsikt att göra det för jag vill inte göra det egentligen men bara för att min ångest tar över och min svartsjuka och alla miljontals drillijoners tankar tar över hela mitt egna jag och bara för att jag är söndrig innuti och så tror folk att jag är typ nåt typ bara inte är en bra flickvän och är den här jobbiga kontrollberoende freakade flickvännen. bara för att jag inte orkar egentligen men jag VILL ju fixa det, ellerhur?
jag VILL få livet jag alltid velat ha, utan all ångest, utan svartsjuka, utan allt som inte är bra. jag vill ha ett balanserat liv, med nya kompisar och allt ska vara bra och det ska vara bra mellan sebastian och mig en fin balans mellan allting och hur länge kommer jag behöva kämpa för att få det liv jag vill ha? det var därför jag flyttade till sthlm, ellerhur? för jag återigen gör ett försök, att börja på nytt, med ett helt nytt liv, en helt ny tillvaro. med en bra pojkvän, bra nya kompisar, ett härligt jobb som jag tycker är roligt med arbetskamrater som tycker om mig och en chef som tycker att jag gör det bästa jobbet någonsin av alla timvikarier som någonsin varit anställda där. och bara för att jag har "misslyckats" lite halvt, så tänker jag inte ge upp för jag orkar inte ge upp?
jag SKA bli av med svartsjukan, jag SKA vänja mig av sebastian så att jag inte är beroende av honom mer, jag SKA lyckas ordna ett eget liv i stockholm. jag VILL. men, jag vet inte? överdriver jag, är det mitt eget fel att det blivit såhär, är det jag som bara tänker så himla negativt, borde jag rycka upp mig? eller är jag kanske normal...? jag palla inte, jag SKA lyckas nå mitt mål; att må bra.
jag ska visa, jag ska visa vilken underbar flickvän jag är innerst inne, bakom allt detta, jag ska kämpa emot svartsjukan och visa vilken bra och kärleksfull och omtänksam och ickekontrollerande flickvän jag egentligen är, jag vill visa? vill inte ha det dåligt mer, vill inte att det ska vara dåligt, vill inte förlora folk en efter en, jag är egentligen inte en sån som förlorar kompisar och folk jag älskar sådär? jag är ju bra, egentligen! men ångesten bor inom mig den liksom har flyttat in.