mycket ska man gå igenom och det känns som att allt rasar för mig hela tiden, med jämna mellanrum, och för varje gång något rasar så tappar man hoppet lite om att det någonsin kommer bli bra, både med kärlek och vänner. vad får en att kämpa vidare när det rasar? nu är jag nästan tillbaka från ruta 1 igen, eller, jag ÄR det, kärleken har än en gång gått åt pipsvängen och jag börjar vänja mig, sorgligt nog, och tro att det inte är meningen att jag ska ha någon helt enkelt? om man ska se något positivt i sånt här, när allt faller, så är det väl att man faktiskt blir starkare och starkare för varje gång, man kommer alltid starkare ur det.
     och nu står jag här, på ruta 1 igen, växjöbo om nån vecka igen och det blir som en nystart. dock är jag inte motiverad till den men jag får ta en dag i taget, göra det som jag mår bra av, jag har liksom inget val, jag kan inte bara ligga och gråta och vara deppig, även om jag känner mig så sjukt svag ibland så måste jag liksom vara lite stark, måste välja att göra saker jag mår bra av istället för att välja att ligga med täcket över huvudet. antar att det bara kommer ta längre tid då? måste orka börja söka jobb i växjö igen, gå ut på jakt efter nya kompisar, få ett jobb och flytta till egen lägenhet. men jag vet inte när jag kommer orka. hur lång tid det kommer ta innan jag orkar.
     jag vet inte riktigt, finns det websidor eller nåt liknande där man kan finna nya vänner? har ingen koll på det där, men tänker att det hade varit en bra idé för mig att kanske bli medlem på någon sådan sida.
jag är nere på bottnen nu, dock snäppet starkare än när jag var det senast. jag har varit med om detta innan och det känns på ett sätt tryggt, förstår inte hur det kan göra det, men det blir så, eller det mer rätta ordet kanske är kontroll? att eftersom jag har varit med om detta flera gånger innan så känner jag mer kontroll över det nu än jag gjort tidigare?
     en dag i taget.
     jag kommer klara det, väl?