hej på er. vet ni vad jag ska göra idag, jag ska skriva om mig lite.

jag vet inte redigt hur jag ska börja detta, men jag kan ju börja med att säga att jag inte skriver detta för att jag tkr synd om mig själv eller för att få uppmärksamhet eller nåt sådant, detta är lite läkande för mig nästan, att skriva om mig själv såhär för jag bearbetar allt, detta hjälper mig en bit på vägen att lämna allt bakom mig och gå vidare.

som några få vet så har jag haft en ganska så rörig uppväxt.

jag vet inte hur detaljerat jag ska berätta, vill inte skrämma iväg någon :P

men min familj är otrolig, vi har vuxit något enormt ihop genom allt vi har gått igenom, och jag är faktiskt stolt över min familj som den har blivit.

utåt sett verkade nog min familj perfekt när jag och mina syskon var små, mamma jobbade på ett ekonomiföretag och pappa var polis. de hade fått 3 helt perfekta barn, en son och två döttrar. ett vitt hus, en katt och två saabar. bättre kunde det inte bli; utåt sett. men på insidan var det inte riktigt så bra som det verkade.

jag vill inte gå in på detaljer pga respekt för min mamma, syster, bror och speciellt min ,pappa.

min barndom var i alla fall väldigt trasslig, och det jag var med om kommer alltid finnas inom mig, för resten av mitt liv.

men, de första åren av mitt liv gick, och skolan började. så även min skoltid har varit jobbig. de första 7 åren var fulla av mobbning. de mobbade mig för allt de kunda komma på, så fort de fick luft så tog de tillfället i akt. det mobbningen i huvudsak handlade om var att de trodde att jag luktade äckligt, att jag aldrig duschade, att jag petade i näsan, att hela jag var full av baciller. varje gång jag gick förbi dom så hostades det, som om jag luktade äckligt. man kunde inte gå nära mig.

såhär var det alltså i 7 år, varenda dag.

först så var jag för feg för att våga säga till, jag vågade inte. men mobbningen blev jobbigare och jobbigare och tillslut så tog jag modet till mig och sa till min favoritlärare, som genast agerade. inte förrens hon hade sagt till dom 3 gånger så slutade dom, äntligen. det är otroligt att det krävs ett halvår för att det ska ta slut.

jag hade inte sagt något till mina föräldrar heller, inte förrens jag sa till min lärare för första gången. så jag hade gått varje dag till skolan och blivit mobbad i 5 år innan jag lät mamma få veta. men jag ville ju inte göra henne ledsen.

jag började i 7:e klass med många förväntingar, med förhoppningar att detta skulle bli 3 lugna år utan trakassering varje dag. tyvärr blev det inte alls som jag hade hoppats att det skulle bli. jag träffade carolina och emma. 2 tjejer som, mellan våra intensiva bråk, var otroligt snälla och roliga att umgås med. men när tre tjejer som alla är väldigt psykiskt ostabila möts så kan man räkna ut med lilltån att det inte blir smärtfritt.

vi bråkade något otroligt mycket, och det var inga små bråk. vi kunde bli sams ena dagen för att nästa dag bli ovänner igen.

vid julen i 7:an så började jag må riktigt dåligt, jag gick ner mig och började skära mig och det var även då jag gjorde mitt första självmordsförsök. den största anledningen till detta självmordsförsök var troligen att jag ville ha hjälp.

efter detta självmordsförsök så började jag gå i terapi på BUP, och min familj och jag började även gå i familjeterapi. eftersom att en av de största anledningarna till att jag mådde så dåligt var det som skedde i min barndom, så tyckte min terapeut att familjeterapi skulle vara bra för mig och min familj. detta pågick i ett halvår ungefär och efter vår familjeterapi var avslutad så fortsatte jag min terapi på BUP.

jag kände väl inte att jag och min familj fick någon större hjälp på familjeterapin, men tack vare terapin och, tyvärr, mitt självmordsförsök så startades en lång process för oss, och det är denna som har gjort oss till dom vi är idag. till den familjen vi är idag.

jag var nere på bottnen, och hur skulle jag finna styrka att ta mig upp igen? se ljuset? i all destruktivitet med skärandet och i all otrygghet, hur?

mitt i alla bråk med mina två kompisar, mitt i den värsta perioden någonsin med och i min familj, mitt i min bearbetningsprocess att försöka hitta tillbaka styrkan efter all mobbning.

jag vet inte men på nåt sätt så orkade jag, fråga mig inte hur, för så dåligt som jag mådde då hoppas jag att jag aldrig behöver må igen. men jag kämpade mig vidare, tog mig igenom även högstadiet. innan jag slutade 9:an så hade jag försökt ta mitt liv inte bara en gång till utan fyra gånger. under de tre åren i högstadiet så hoppade jag bland olika terapeuter, och jag vet inte ens idag om dom har gett mig något.

relationen till min pappa var inget vidare, men jag insåg till slut att någon gång var jag tvungen att försöka inse att det inte går att ignonera honom hela livet. någon gång så var jag helt enkelt tvungen att försöka inse att pappa hade förändrats och inte var den han tidigare var. tillslut lyckades jag och jag måste bara lägga in här att idag har jag en helt normal och bra relation till min pappa.

gymnasiet började, återigen hade min kropp fyllts av många förväntningar.

det jag fick styrka ifrån var tanken att "men i gymnasiet är folk mycket mer mogna än innan, de har mognat nu". och ja.. ettan började väldigt bra, med många nya kompisar och mycket fester och jag älskade det. jag mådde fortfarande inte bra, men jag trivdes någorlunda med mitt liv och det räckte för mig. jag har varit en typisk tonårstjej tror jag :P ljugit otroligt många gånger för mina föräldrar om var jag har varit, smygsnottat alkohol från deras barskåp, smitit ut mitt i natten osv.

i septemer månad i ettan så fick jag min första pojkvän, helt underbart var det. men efter två månader, som en blixt på en klar himmel, så hade han helt plötsligt tappat känslorna och gjorde slut. detta bröt ner mig totalt, återigen så var jag nere på botten. 7 månader tog det för mig att komma över David, som han hette. men jag var ju tvungen att gå vidare, och det gjorde jag, till slut. jag började leva upp lite igen och började söka ny kärlek.

dock gick det inget vidare, gång på gång så blev jag dissad av alla killar som jag föll för, och de spår som det satte i mig kommer nog alltid vara kvar. mitt självförtroende blev ju inget vidare bra efter varje gång. men sen, när jag minst anade det så kom min andra pojkvän in i mitt liv och gjorde mitt liv underbart i 4 månader. dock gjorde hans lumpen att det tog slut mellan oss. men jag hann inte gråta länge för 3 veckor senare, tro det eller ej, så kom min tredje pojkvän. helt sjukt. under de första 3 månaderna av min senaste pojkväns o mitt förhållande så mådde jag piss, jag kunde inte fatta att det var sant, jag vågade inte tro att det var på riktigt, att den kärleken han gav mig var äkta. men efter 4 månader så gav jag mig själv till honom och vågade för första gången lita på våran kärlek.

det var Johan och jag i 1 år, jag gjorde slut för jag ville ha singelliv, ville leka av mig. klarade inte av ett förhållande heller, mådde för dåligt, det var inte bra för mig.

det första året i gymnasiet, eller jag ska nog istället säga efter de första 2 månaderna i ettan i gymnasiet så uppstod det missförstånd mellan mig och de övriga i min klass, så under ett helt halvår så bråkade vi, det var klassen mot mig, och jag var så otroligt jättenära att hoppa av, för att jag inte orkade, det blev för mycket efter allt. styrkan fanns inte, jag var så sjukt svag. men vi redde ut det, tillslut, och med tiden så blev relationen mellan klassen och mig bättre och bättre. vi gick vidare, och idag är jag otroligt glad att jag inte hoppade av när jag mådde som sämst. ÄLSKAR mina numera f.d klasskompisar.

jag har så otroligt många gånger känt mig så OTROLIGT otrygg, så himla osäker, så himla svag. och det är så sjukt läskigt när man har sina värsta stunder av detta. man vet inte vart man ska ta vägen, vem man ska prata med, vad man ska göra. när jag har haft, och har, mina värsta stunder så kan jag inte vara själv, jag klarar inte av att vara ensam, jag är så otroligt rädd och att vara ensam då är det värsta tänkbara.

men här är jag idag.

och visst har jag tagit mig igenom allt, jag har varit stark och jag har kämpat som jag vet inte vad, och här är jag nu. jag kan säga att mitt liv har varit grymt kämpigt och tungt, men efter allt, så ser jag styrkan allt har gett mig. inombords är jag starkare än någonsin och jag tror jag kanske är bättre än någon annan på att hantera smärta efter allt.

jag mår inte bra än idag, jag tror jag aldrig kommer må helt bra. bra men inte helt bra.
även under gymnasiet har jag gått i terapi, så jag har gått i terapi regelbundet sedan i 7:an.

jag har en dålig period just nu tror jag, jag är stabil innerst inne, jag är stark.

men jag har en period när jag känner att alla glider ifrån mig, de jag älskar mest glider ifrån mig och jag vill inte det. jag försöker verkligen göra så att dom inte försvinner helt, och jag tänker försöka tills jag lyckas för jag vill ha dom i mitt liv.

Isabell <3 Amanda <3. jag älskar er, snälla glid inte ifrån mig?

jag är så osäker, vad kommer hända nu, vad kommer hända med mig?

jag vet inte om detta bara blev svammel, och jag fattar om ni inte har orkat läsa allting.

det gör ingenting isåfall, jag skrev detta bara för min egen skull.

ha det underbart och ta hand om er,

gonatt